Kafe de Luxe 23 mars I Växjö finns det otroligt många band. 9 band strålade samman på Kafé de luxe på påskdagen för att bjuda allmänheten på en skön kväll med schyst musik. Hela konceptet var upplagt på två scener. Nedre Källarscenen och övre Akustiska scenen.


20.00 på Källarscenen.
Bandet Final Days Society kickar igång och jag säger bara WOW! Vilket sätt att inleda kvällen på. Klädda helt i svart låter de musiken tala helt för sig själv. Det är ren konst måste jag säga. Den första låten är sjukt lång. Kanske uppåt en 9 minuter men förvånansvärt blir den aldrig tråkig. Det händer saker hela tiden trots att killarna i bandet står helt still under den första halvan av låten. Sångaren har en underbart klar och stark stämma och den passar verkligen in i den här typen av musik som jag skulle beskriva som Indie post- rock med emo influenser. På en av låtarna använder gitarristen en Ebow, vilket är en elektronisk stråke som gör att man kan få en gitarr att låta på samma sätt som en fiol låter. Det är magiskt vackert och jag ryser och njuter i fulla drag. Final days society släpper sitt debutalbum den 17 april och det kommer att finnas i de flesta skivaffärer och nätbutiker i Europa. Releasefesten hålls på Palladium och jag kommer garanterat vara där igen för att få ytterligare en glimt av detta underbara band.


20.30 på Akustiska scenen.
Simeon Hillert spelar folk-pop i en härlig enmansshow. Simeon är en väldigt skicklig gitarrist och han levererar sina låtar med mycket känsla, rörelser och inlevelse. Det är kul att titta på och bra musik att lyssna på. Texterna känns självupplevda eftersom att Simeon har en väldig närvaro på scenen. Ljudet trilskades dock lite för Simeon och ljudgubben var väl inte den mest alerta kanske. Förutom det så var det en mycket trevlig upplevelse.

21.00 på Källarscenen.
Renaissance Street entrar scenen. De har inte uppträtt på många år säger leadsångerskan och hon tackar för att de fick komma och spela en kväll som denna. Jag blir lite besviken när de riggar upp en dator. Det visar sig att alla trummor, beats och även annan bakgrundsmusik ligger däri. Det låter tyvärr lite platt och gnälligt för det mesta. Som taget direkt från 1994 och texterna handlar om ingenting, precis som 90-talets discomusik i och för sig också gjorde. Hade det varit 1994 nu så hade detta varit bra, men inte mer än så. Det gav ändå lite nostalgikänslor men inte så mycket att jag kände för att gå upp på dansgolvet och svänga mina lurviga.

21.30 på Akustiska scenen.
Daniel Ekerot. Även här en enmansshow men helt annorlunda än vad Simeon nyss gjort. En kille med busig frisyr får direkt kontakt med publiken och tar oss in o en vacker värld av välskrivna texter och mollackord. Texterna här verkar också vara självupplevda och genuina. Det här är soft, melodiöst indie-emo över det hela och det är väldigt fridfullt och vackert. En gammal textslinga dyker plötsligt upp i mitt huvud; "Tänk dig att ha en man i byrån, i en liten ask, bland andra grejer. När som helst du får lust så plockar du fram din ask" och då ska han få spela denna vackra musik tills jag somnar.


22.00 på Källarscenen.
José Soracha. Bandet spelar en glad och lättlyssnad musik trots att sångaren faktiskt inte "sjunger". Den är rätt så kommersiell med lite ompa bompa känsla. Vet du inte vad det är så säg de två orden om och om igen så förstår du nog. Musiken lutar åt progg och lite 80-tals punk, låtarna är både svenska och engelska och det är drag i låtarna men det ligger kanske lite fel i tiden. Det är duktiga grabbar men rätt vad det är avbryts spelningen av att sångaren kör något riktigt konstigt. Det låter mest som svammel och slumpvis slag på gitarren. Vare sig i takt, eller i någon speciell ordning och man tröttnar fort på att lyssna på det. Det som funkar hemma i pojkrummet funkar inte alltid på scenen.


22.30 på Akustiska scenen.
The Low Season Combo - unplugged. Bandet öppnar starkt med en melodiös tvåstämmig, lite sing-along låt. Det är ett gäng rutinerade musiker som verkligen kan sin sak. De låter riktigt bra och trots att jag vet att jag aldrig hört dem tidigare så känns det lite så. De låter faktiskt som många kommersiella band du hör spelas på radion. Detta är inget negativt eftersom sjukt många tycker om denna sortens musik. Den är inte komplicerad och inga knepiga texter utan man fattar allt väldigt fort. Pianot och solopartierna är härligt uppfriskande och riktigt fina. Jag gungar med i takt med ett leende på läpparna och känslan av tillfredsställdhet. Lite väl hög ljudvolym i en så liten lokal dock. Dumma Ljudgubben.

23.00 på Källarscenen.
The Chick Jaylors. Gud vad svårt det är att stå still. Jag vill inte ens anteckna. Jag vill dansa, dansa, dansa. The Chick Jaylors spelar riktigt gó och härlig Rock'n roll. Vilket drag! Bandet kör rocktema rakt igenom med kläder, smink, smycken och en riktigt kul show. Texterna är också 50-tals-aktiga. Det som avslöjar att det inte är ett band från 1950 är att inte alla är 50-tals-klädda, vilket hade varit lite grymmare och att gitarren är distad och med det, för de in 50-talets rock in i 2000-talet.

23.30 på Akustiska scenen.
Side Effectz + Akopalips. En DJ och två rappare. Tyvärr är detta också på den övre scenen med den kassa Ljudgubben så ni kan ju gissa att ljudet strular igen. Det är jättemycket folk som är där och tittar så det hade ju varit bättre om de hade spelat på den nedre scenen. Grabbarna använder ljudproblemen till sin fördel och snackar lite med publiken. Det är väldigt underhållande och de får med sig publiken som fort gungar med, många med ena handen i luften så där som de gör i hip hop. Det är tre riktigt skickliga grabbar men jag får lite ovan-vibbar av dem. De kanske inte har uppträtt så många gånger men vad vet jag. De är hur som helst riktigt duktiga.


00.00 på Källarscenen.
Danger. Här har vi grabbarna som rockar. 80-tals pudelrock. Detta är bra men blir tyvärr lite lamt eftersom sångaren inte hörs så bra. Likaså gitarrsolona. De har kapaciteten att vara grymma men de var lite slarviga och sket i soundchecken. De är riktigt duktiga grabbar som kan sin sak och framträdandet är superhäftigt. Jag får en känsla av de riktigt stora konserterna med musiken som ekar över publiken. De skapar rymd. De växer och blir bättre och bättre ju längre de spelar. Jag hade hellre sett att det var jämnt hela vägen. Jag hade väntat mig lite mer, eftersom de satte ribban väldigt högt när de sa att det kommer låta grymt även om de skiter i soundchecken.

Efter att ha lyssnat på nio, väldigt olika spelningar, är man helt slut och vi orkade inte ens stanna för att varva ner med någon liten öl eller cider. Vi hade en otroligt kul kväll och jag vet fler än jag som kommer att hålla utkik på stan efter konsertaffischer med dessa band.

Elin Walldau