Ibland snurrar världen sådär fort att man knappt hinner med att andas. Så har mina senaste veckor varit. Lite så känns också Linda Carlssons, a.k.a Miss Li's, tredje och senaste album "Songs of a Rag Doll". Det är full fart från början till slut, precis som min intervju med henne. Trots enorma röstproblem pratar hon på med hes stämma i samma hastighet som ett X2000 i nästan en timma. Hur hon ska klara av att genomföra spelningen senare är vid den här tidpunkten en gåta. Hälften av vad hon säger går inte att tyda i min sprakande diktafon.

Hon slår sig ner bredvid mig i en fåtölj på Palladiums ovanvåning där konsertbesökarna ett par timmar senare ska hänga av sig jackorna för att ta plats i salongen. Framför henne på det runda bordet står en vit kopp.


Är det honungste som gäller nu?
Nej, det är kaffe. Kanske inte det mest ultimata, men det är mycket ingefära-te och olivolja som dom tipsade om på Idol.

Är inte det skitäckligt?

Jo jag spydde första gången. Det var fruktansvärt, hela konsistensen. Det växer i munnen.

Men hjälper det då?

Nej det tycker jag inte. (skratt)

Rösten måste ju ta ganska mycket stryk.

Ja, jag sjunger ju på ett sådant utmanande sätt live också. Sedan hinner man aldrig vila upp den innan man ska iväg igen. Om några veckor blir det nog lite ledigt.

Dags för semester då?

Ja, jag har sagt att jag ska vara ledig mellan mitten av december till mitten av januari. Men det blir alltid en massa datum i alla fall som man inte var tänkta från början.

Men det är kul att hålla på i alla fall?

Ja absolut! Så fort jag är ledig blir jag rastlös och måste hitta på något. T.ex. gå in i studion. Sådan är jag. (skratt)

Du har ju släppt tre album nu på ett år. Det är ju ganska sjukt.

Ja, det har jag ju faktiskt. (skratt) Det var verkligen inget jag planerade. Det har funnits så mycket inspiration och energi det här året. Jag vet inte var inspirationen kommer ifrån, men först skrev jag ju mycket om flytten till Stockholm och en seperation, det var mycket som skulle komma ut. Sedan gick det så fort med hypen kring första plattan ("Late Night Heartbroken Blues"), så då fick jag inspiration av det och spelade in en skiva till ("God Put A Rainbow In The Sky"). Då var jag sjuk, jag kan inte ens lyssna på den idag, jag bara hör att jag sjunger så dåligt. Jag hade nästan panikångest, jag kunde inte stänga dörren in till sångbåset för då trodde jag att jag skulle dö. Jag mådde dåligt över att folk pekade på mig ute och sådär. Jag var mycket ute på krogen, men det slutade jag helt med för att det blev så jobbigt. Det var lite jobbigt, men sedan började jag och Sonny skriva lite låtar som blev tredje plattan. Vi var så peppade på att spela in de här låtarna för att de var så bra så vi spelade in den på lediga dagar mellan gigen i somras.