The Knife. Peter, Bjorn and John. Shout Out Louds. Världen älskar svensk indiemusik just nu, men det saknas ett band bland dem ovan; Laakso är ett av Sveriges mest intressanta indiepopband för tillfället, även om de själva är lite kluvna till tituleringen.
När vi anländer till nedervåningen på Kafé DeLuxe är ljuset dämpat, lite skvalmusik i högtalarna susar runt oss och grabbarna i Laakso sitter och väntar på sin mat. Det kan nog vara den sämsta tidpunkten för en intervju, ett hungrigt band som med kort varsel anlänt till en halvregnig stad där de tidigare gjort en spelning i en "rabatt" (Sivans uteplats) inför bakfulla studenter. Men trots allt detta blev det en trevlig pratstund efter en lite trevande inledning.


Den här spelningen blev ju med lite kort varsel. Hur kommer det sig?

David : Vi ska spela på något ställe som heter Aneby imorgon, och så såg deluxe-killarna det och undrade om vi ville spela här på vägen.

Hur skulle ni presentera Laakso för någon som aldrig hört er?

David: Skulle nog spela upp nya skivan kanske.

Är det den bästa inkörsporten?

Markus: Ja, det är väl bättre än att säga att det är pop/rock som jag brukar göra, med mycket melodier. Men det är svårt.

Vad kan man förvänta sig av en Laakso platta?

David: Variation, att den inte låter likadant som förra skivan. Det tycker ju inte vi i alla fall. Vi gör poplåtar, sedan drar dom åt olika håll.

Mikael: Det är väl det som är den röda tråden, att de är olika. Det är ju samma fyra personer som gör det liksom.

På vilket sätt har ni utvecklats mest sedan första plattan?

Markus: Ja, säg det. Både lite självsäkrare, lite krassare kanske och lite... Ja, jag vet inte, det blir som reaktioner mot det man gjort tidigare.


Lite så att varannan platta blir en anti-platta mot den förra?

Markus: Jo, men lite så, man har gjort en sak liksom... När vi gjorde första skivan lyssnade vi en del på, kanske inte country, men lite lugnare musik liksom. Nu lyssnar vi väl mycket på Joan Jett och sånt.

David: Framförallt är det väl så att man är lite för nyfiken för att göra samma sak hela tiden, det är ju inget självändamål att det ska var en anti-tes mot förra skivan liksom. Det är ju bara det att det finns så mycket att testa.

Ja, experimentlustan måste ju vara en drivkraft för musiker.

Markus sitter med mobilen och skickar iväg mess. Ingen svarar på frågan. Efter några tysta sekunder lägger han ifrån sig mobilen och säger: "Vad sa du?"

Jo, jag sa att experimentlustan måste ju vara en drivkraft för musiker.

David: Det beror ju på vad man är för några, det finns ju musiker som förvaltar något de kommit på liksom, eller som säljer en miljon skivor och tycker det känns bra. För oss har det aldrig varit så, utan det har varit ett självändamål att förnya och göra nya saker för att det ska kännas kul att fortsätta.

Markus: Och det är ju egentligen inget positivt kanske, det kan ju vara ganska jobbigt att behöva... Alltså, det kan bli krystat av att man försöker göra nya saker hela tiden.

David: Sedan vet man inte om lyssnarna uppfattar det som att vi utvecklas en massa. Samtidigt kan man uppskatta ett band som gör elva grymma skivor som låter likadant men som man ändå vill köpa, Ramones eller AC/DC eller nåt sådant.

Mikael: En bra låt är ju alltid en bra låt. Men man kan ju inte göra elva klassiska album som låter precis likadant.