- Man borde tagit med sig öronskydd!
- Va!?
- Öronskydd!
- Ja, Björn är snygg!

Herre min skapare vilken volym det var på Luxan denna kväll när rockgrabbarna i Mando Diao svängde sina instrument i takt. Kanske var man helt felplacerad längs spegelväggen, men ljudet var under all kritik. Sången hamnade långt bakom all annan instrumentering, och gitarrerna var så höga att jag nog fick lite reumatism i vänster knä. Jag är mycket medveten om att jag låter som en gammal tant och inte är det minsta rock 'n' roll i detta uttalande, men det skiter jag i.


Ljudet till trots är pojkarna på scen väldigt tända ikväll, trots trötthet i blicken. Gustav Norén skriker som en galning och som frontmän funkar både han och Björn Dixgård alldeles utmärkt. Man saknar kanske lite mellansnack och publik-kontakt, men det är inget som stör sådär vidare mycket.

De avverkar klassiker som "Sheepdog", "The Band", fantastiska "Motown Blood", och nya rökare som "Long before rock 'n' roll". Materialet känns väl avvägt mellan gammalt och nytt. Och fan vad de öser! Det är 150 knyck från början till slut. Gustav bankar mikrofonen i golvet och ber om ursäkt över tröttheten och att de är ett gäng bittra borlängare.

Publiken känns grymt med idag, i alla fall de främre delarna som sjunger med och hoppar i takt som om hela stället var en hoppborg. Det var ett riktigt svettigt rockgig helt enkelt. De bakre delarna av publiken består gissningsvis av dem som enbart hört några singlar av bandet. Inget fel med det, hoppas bara att de nu går hem och lyssnar skiten ur resten av plattorna. Där kan man själv bestämma volym...

Andreas Johansson