Vi träffade bandets sångare Kristofer Östergren och keyboard grabben Jon Axelsson i en svart lädersoffa på stadshotellets andra våning. Bakom dem hängde en ofantligt stor och dramatisk målning på en kvinna med nakna bröst, vilket gav en skön kontrast till de uppsluppna gentlemännen i Melody Club. Andreas blev en gång förväxlad med Kristofers lillebror, vilket han såhär i efterhand naturligtvis skulle ha tagit upp under intervjun. Trots detta felsteg blev det en utomordentligt trevlig pratstund med de ytterst sympatiska grabbarna. Nu kör vi!


Tobias: Vi får väl börja med att fråga hur det känns att vara tillbaka på hemmaplan?

Kristofer: Det känns stabilt.

Jon: Ja, grymt kul att få komma tillbaka och spela för sina kompisar.

Andreas: Hur tycker ni konserten på Kafe DeLuxe gick?

Kristofer: Det gick bra tycker jag, vi börjar bli lite varma i kläderna.

Jon: Ja, vi repar faktiskt enormt mycket innan vi drar ut på turné så att det verkligen ska sitta sådär i ryggmärgen.

Andreas: Om vi ska gå över till senaste plattan (Scream), "Skrik" som den kanske skulle heta på svenska, har ni utvecklats något sedan de tidigare skivorna eller kör ni er grej helt enkelt?

Kristofer: (skratt) Nä, men jag tycker alltid vi kör vår grej, och alla plattor är vår grej. Om vi skulle göra en jazzplatta så skulle nog det bli vår grej också faktiskt. Det är mina låtar och min röst och vårt sätt att arrangera.

Jon: Fast jag tycker nog att vi utvecklats också.

Kristofer: Jo, men det är det jag säger. Vi har utvecklats, men det låter ändå Melody Club på något sätt. Det finns en röd tråd.

Jon: Det finns ett melodispråk som är ganska karaktäristiskt.

Kristofer: Det är en väldigt varierad skiva och rätt lekfull, tycker jag. Inte lika enkelspårig som de andra två.

Andreas: Ja, lite BeeGees kanske ni har lyssnat på sedan dess?

Kristofer: (skratt) Ja, bland annat. Fast om man tittar på den plattan finns där tre låtar som har BeeGees influenser, och där är elva låtar på skivan. Där finns ju de låtar som är mycket Cheap Trick och Beatles och powerpop. Det kan vara discobas tillsammans med ett Abba - piano, det gäller att hitta schyssta vägar att gå. Och sedan är det ju massa synthar och grejer också.

Tobias: Vi läste om en USA-lansering nu, hur känns det?

Jon: Det blev klart ganska nyligen, det har varit en ganska lång process sådär byråkratiskt och politiskt att få det att fungera mellan bolag och sådant.

Kristofer: Vi har fått releasedatum så vi ska dit i samband med det. Det är en sammanslagning mellan våra två första skivor så att de ska hinna ikapp lite där och så att vi ska kunna släppa den nya så snart som möjligt. Det blir så sjukt om man släpper den tredje skivan här och första skivan där. Sjukt att behöva snacka om första skivan; "Vad fan tänkte vi där". Och sedan blir det en jävligt bra skiva också när man tar det bästa från båda.

Tobias: Känns det nervöst?

Båda i kör: Nej!

Jon: Man har ju blivit så självsäker i sin musik också, vi är säkra på att vår grej är så bra liksom.

Kristofer: Precis, sedan turnémässigt har man ju varit med om alla slags turnéer. Allt från att spela för en hund och två tyska alkoholister till att spela på europas största arenor som förband till Kylie (Minouge) t.ex. Allt från skit till sådan där super-spa-glamour-turné.

Andreas: Så ni kan handskas med både tyska alkoholister och glamourmänniskor då?

Kristofer: (skratt) Ja faktiskt. Det är jävligt härligt!