Vänta lite.
Vi börjar med slutet.
Den iskalla vinterpromenaden hem från Konserthuset ikväll är en perfekt inramning av aftonens upplevelse. Anna Ternheims senaste platta, "Separation Road", är nästan så kall som Växjö inatt, inte kall och själlös utan en suggestivt vacker platta målad med en blå, kall färgpalett. Det är perfekt musik att vandra hemåt i natten till.

Så här började det;

Medan folk förvirrat försökte hitta sina platser trängde Johnny Cash's ödesmättade stämma ut över lokalen. Röken ligger ganska tung över scenen när Tomas Andersson Wij gör entré, ensam med sin gitarr. Under sina tjugo minuter på scen byter han gitarr fler gånger än vi studenter svurit över Radiotjänsts besök. Hans svenska vispop känns lite ofarlig, men visst har den sina poänger. Framför allt i sin beskrivning av den svenska vardagen träffar han mitt i prick.

Men det var ju för Anna Ternheim jag tagit mig till Konserthuset denna kväll och när ett stråk-intro ljuder ur högtalarna stegar hon och hennes kompband in på scenen och öppnar med den fantastiska låten "Girl Laying Down" från senaste albumet. Killarna i bandet är helt svartklädda, precis som Anna är i sin huvtröja. Det är effektfullt i all sin enkelhet, och när refrängen brakar lös känns det som taket skall lyfta. Det är dock inga stora rörelser hon bjuder på inledningsvis, hon steppar försiktigt från sida till sida, nästan som alla tjejer dansade på mellanstadiediscon förr om ni kommer ihåg.


Andra låten, "Today Is A Good Day" avslutas med ett ljudmassivt crescendo och man kan inte annat än le från öra till öra; det här är bra! Men det är framförallt i hennes små uttryck och subtila svängningar i rösten som gör henne så stor.

Efter ett av få mellansnack ikväll tar hon av sig alla stora ljud och blir alldeles naken när hon framför det underbara stycket "I'll Follow You Tonight", från första plattan. Det blir magiskt, det blir personligt och hon släpper in oss i sin musik. Där vi tidigare var åskådare till hennes sånger, blir vi här inbjudna att finnas till i hennes värld. Det är häftigt.

Hon hinner avverka "Lonely Soul" innan en av mina favoriter, "Bring Down Like I" kommer och det är så där suggestivt introvert att jag smälter. Hennes blyghet, som i och för sig försvunnit lite med åren, är både hennes starka sida och hennes svaghet. Ibland vill man att hon ska explodera och ta den plats hon förtjänar, men Anna Ternheim håller på sig.

"Vad vill ni höra?", frågar hon ut i publiken. "Shoreline", svarar en killstämma längst fram. "Kan ni inte ta något annat?" frågar hon och får "I Say No" som ett nytt förslag. Det går hon med på, men kör den i en helt annan version än vi är vana vid, vilket visar lite på hennes integritet som musiker och människa. Och sedan, efter en grym version av "Nights Of Goodville" kommer hiten "To Be Gone" från förra plattan. Kanske kunde hon ha struntat i den, tyvärr har den tappat lite i och med medias tendens att spela sönder låtar. Men jag antar att artister måste dras med vissa låtar.

Jag sitter och väntar. Väntar på "Feels Like Sand" och den som väntar på något gott väntar sällan i onödan. Det här är höjdpunkten på spelningen enligt mig, det är gitarrskrik, körer och ren eufori. Hon avslutar med sista låten från "Separation Road", "Halfway to Fivepoints" och fängslar oss alla. Växjö vill ha mer, och det får vi. Hon kommer in igen och avverkar en underbart vacker a capella version av "A Voice To Calm You Down" som sänder rysningar längs ryggraden. Och hon gör det rakt ut i luften, utan mikrofon. Stort.
Under Broder Daniel-covern "Shoreline" slinter hon på pianot och spelar fel; "Förlåt! Får jag göra om?", frågar hon och självklart får hon det. Sedan försöker hon återigen gå av scenen, men Växjöpubliken ger sig inte och återigen kommer hon in och övertygar. En enorm version av "My Secret" som avslutas med en vägg av ljud av en avigt hukad gitarrist som spottar ur sig massiva toner.

Växjö tyckte om dig ikväll Anna, även om vi inte visade det hela tiden, hoppas du tyckte om oss också.

Andreas Johansson