Hon är en liten förklädd pop-prinsessa där hon sitter på stolen framför mig med benen i kors och en flaska Ramlösa i handen. Anna Ternheim ser allt annat än extravagant ut, men hon har något speciellt skimmer kring sig som skvallrar om att hon är en ulv i fårakläder. Hon är ingen dagisfröken, hon är en otroligt begåvad popstjärna och det första hon gör efter att ha skakat tass med mig och vår fotograf Emelie är att fråga om vi vill ha något att dricka. Trots att vi var torra i munnen som två flodhästar i öknen vågade vi inte riktigt tack ja...

Då vill jag först välkomna dig till Växjö och gratulera till en underbar ny platta!

Anna Ternheim: Tack så mycket. Tycker du det, fan vad kul!

Ja, absolut, den är riktigt bra! Men hur känns det nu när det här musikfostret är förlöst?

A.T: Det känns jättebra, det har varit jättejobbigt av någon anledning. Det var svårt att börja om helt från noll. Det går inte att upprepa en sådan skiva som förstaskivan, för den har vuxit fram under en sådan lång tid och spelats in under så märkliga omständigheter. Man liksom sträcker sig efter någonting som man inte kan nå om man ska försöka upprepa det. Och att åka tillbaka till Gotland där jag spelade in första skivan för att göra om det, det kändes sådär. Så därför valde jag att göra någonting helt annat, och i min värld är det här något helt annat.


Vad är det som skiljer den gamla skivan från den nya då?

A.T: Dels så skiljer sig ljudbilden, jag har medvetet valt att göra den renare, större och lyxigare. Nu när jag hade chansen tänkte jag att jag inte skulle göra en lo-fi platta den här gången. Sedan är ju låtarna skrivna under en kortare tid så det har blivit mer koncentrerat på något sätt, den har en annan bredd.

Om du skulle få beskriva dina båda plattor utifrån färger, är det då olika färgnyanser på dem?

A.T: Ja, den första var väl någon slags ljusblå då, medan den här har blivit en kall blå som går mot svart. Det här är en vinterskiva tycker jag.

Ja, det tycker jag med, hade den i lurarna på vägen ner hit och den passar väldigt bra till den här årstiden.

A.T: Den är kall.

Ja, men lite varm ändå tycker jag.

A.T: Tycker du?

Den är väldigt kall, men med glimten i ögat på något vis.

A.T: Ja, men det är bra. Jag ska säga att jag är jäkligt sugen på att göra en varm skiva, eftersom båda mina skivor har blivit lite sådär kalla. Men den här blev ändå ganska stram, jag ville att den skulle vara stram och ren om man ska prata estetik. Det kanske blir lite flummigt men...

Det har jag tänkt på, jag blev väldigt imponerad både av videon till "Girl Laying Down" och omslaget till nya plattan. Tänker du mycket i bilder, även när det gäller musiken?

A.T: Ehm, ja låtar kan föda bilder och tvärt om. Men det är tacksamt att göra det, det gör jag definitivt när man pratar om influenser och inspiration och sådant. Det behöver ju inte alltid vara just från annan musik, utan det kan lika gärna vara från bilder.

Men vad har du för influenser när det gäller musik?

A.T: Alltså jag lyssnar ju väldigt brett på musik, jag är nog väldigt osnobbig när det kommer till musik. Jag har en skivsamling som folk skulle gråta över (skratt)

Har du några skivor du gömmer undan om man kommer hem till dig då?

A.T: Nej, jag gömmer inte skivor, jag gör faktiskt inte det. Jag lyssnar på låtar jag tycker om! Sedan så umgås jag mycket med folk som har stenkoll på musik så dom göder mig eftersom jag själv inte är ute och letar.

Och jag tror henne faktiskt när hon säger det, hon verkar vara en sådan där människa som inte riktigt bryr sig om vad som av andra anses vara bra eller dåligt. Hon är så väldigt sympatisk och jordnära att man efter ett tag glömmer bort att det verkligen är Anna Ternheim man sitter och pratar med. Naturligtvis tappade jag bort mig i mina papper med frågor redan efter inledningen, men kanske kan det bli bättre utan att vara bunden till ett manus...