Allas vår rymdblomma, Thomas DiLeva, intog Konserthuset i Växjö den 20 oktober och medan jag i sakta gemak spatserade ner mot konsertlokalen hade jag julsånger i huvudet. Det får jag alltid när jag är lite upprymd.


Det luktar rökelse på Konserthuset ikväll. Den berömda vattenkannan står på plats bredvid lite levande ljus och ett fat med frukt. Ungefär tio minuter innan spelningen sätter igång på allvar tränger en mörkt mullrande ljudmatta ut över publiken. Ljusen släcks och in på scenen kommer musikerna, helt klädda i vitt. Någon minut senare tågar Di Leva in iklädd en röd klänning med ett stort evighetstecken i vitt på ryggen. Så sätter han igång med låten "Se!", en av höjdpunkterna från sitt senaste album, "Hoppets Röst", och ljudet är verkligen stort och mäktigt.


Di Leva kan verkligen det här med att stå på scen, han dansar runt på scenen, vilt gestikulerande. Kvällen kommer att bjuda både på en hel del klassiska poplåtar, och en hel del låtar från de nyare albumen. Redan som låt nummer tre dyker den klassiska "Vem ska man tro på?" upp och publiken klappar gladeligen i takt; det här är riktigt stor popmusik.


Mellan låtarna dricker Di Leva ur sin vattenkanna, håller predikningar om kärlek, kosmos och girighet. Han kastar även ut frukt i publiken efter uppmaningen; "Frukta inte, ät frukt". Ibland under dessa predikningar undrar jag om han verkligen själv vet vad han pratar om, låter ibland bara som en massa orerande med vackra ord. Nåja, kanske jag som inte riktigt hänger med bara. Men faktum kvarstår, Di Leva är allra bäst i sina fantastiska små poplåtar, inte i de storslagna New Age inspirerade styckena. När han stannar här på jorden med oss vanliga dödliga och levererar underbara låtar som "Naked Number One", "Hoppets Röst" eller "Ingen Kan Köpa Livet" är han fantastisk. Det är i dessa geniala melodier hans storhet ligger.

Plötsligt hörs en liten, liten tantröst från någonstans i publiken; "Skulle ni kunna vrida ner ljudet, det är för högt". Di Leva frågar resten av publiken om volymen är okej, och den lilla, lilla tanten verkar ganska ensam. Han ber då tanten trycka in öronpropparna lite längre...
Här försvinner hela konsertstämningen lite när en tjej från publiken får komma upp och visa sin Di Leva inspirerade tatuering, men som Di Leva själv säger; "Jag har hållit på så länge att jag får göra vad jag vill på scenen"

Mot slutet av konserten kommer kvällens höjdpunkt; "Vad är frihet?" som mycket väl kan vara stjärnans bästa låt genom tiderna. Han försvinner ut i publiken och allsång bryter ut i refrängen. Efter denna urladdning kommer en underbart vacker version av "Miraklet", som också är en av Di Levas höjdpunkter. Han avslutar ordinarie set med att få en annars väldigt trist Växjöpublik att skrika sina innersta önskningar upp i kosmos genom ett kärleksrop. Det känns nästan lite läskigt och en lite sektliknande känsla infinner sig faktiskt.
Han ger oss ett "Puss och kram genom rymden" och försvinner av scenen. Men Växjöpubliken har inte fått nog, och visst dyker Di Leva upp igen och river av klassikerna "Everyone Is Jesus" och "Vi har bara varandra" och jag är jättenöjd. Men snälla du, försök att koncentrera dig på dina grymma poplåtar istället för de där flummiga ljudutflykterna du ägnar dig åt ibland!

PS. Om du läser detta, Di Leva, kan du väl skicka ett mail till mig och berätta vem som sytt upp din vackra klänning? Hade varit snällt. DS.

Andreas Johansson